Intervju med Hanna Theorin

För de som inte känner till dig sedan tidigare, får du gärna börja med att berätta lite om dig själv och vad som fick dig att påbörja IVF?

Hanna Theorin heter jag, är 30 år och bor i Småland tillsammans med min fästman Kevin, 32 år och vår dotter Lara, 1 år. När vi började försöka få barn så tänkte jag aldrig att vi skulle behöva gå så långt för att påbörja IVF. Jag var väl lite naiv som trodde att man ’bara behövde ligga lite så blev man gravid och allt går jättebra’. Men efter över 3 år av aktivt försökande, ett förlorat barn under graviditeten och ett missfall så kände vi att vi behövde kolla upp det, så vi bokade in en tid hos en läkare för att påbörja en infertilitetsutredning.

Där började våran resa. Det hittades inget fel på varken mig eller min fästman mer än att jag inte har egen ägglossning varje månad. Därför blev jag satt på ägglossningsstimulerande som ’lösningen’. Efter 6 månader hade jag fått egen ägglossning med hjälp av medicinen varje månad men det hände ingenting. Då blev vi remitterade för att påbörja vår IVF-behandling.

Vad var dina initiala känslor när du insåg att du behövde påbörja IVF?

Ska jag vara ärlig så var mina känslor mer positiva när vi fick beskedet om att vi skulle få påbörja IVF. Nu skulle vi äntligen få hjälp. Hjälp till målet, på riktigt. Inte varken visste eller trodde jag att det var en så mycket mer påfrestande process både för kropp och psyke, och att det inte var alls säkert att det skulle vara så lätt, som att ’göra IVF och vips har du ditt barn’.

Vilka delar av IVF-processen var svårast för dig, både mentalt och fysiskt?

Verkligheten är inte riktigt så för alla. Många kämpar i år, går igenom IVF process på IVF process, diverse utredningar, misslyckande, missfall. Precis så blev det för oss. Det jobbigaste med hela processen har för mig varit ovissheten. Att inte veta om vi kommer att nå målet eller inte. Samtidigt som att du jämt är full på hormoner och kroppen går bananas rent fysiskt också. Det kändes som att man ständigt stampade på samma plats hela tiden. 2 steg fram och hoppet steg, men det slutade ändå alltid med att man hoppade 7 steg bak och stod där med Svarte Petter ändå. Lite så kändes det. Efter varje misslyckande eller missfall/missed abortion vi gick igenom så kändes det som att det enbart var dit vi skulle komma men alltid i slutänden ändå falla tillbaka på ruta ett. Att aldrig få komma längre fram och nå det där målet. Det blev ens vardag, och hela ens personlighet skrek IVF, barnlöshet, misslyckande, sprutor.

Hur har dina relationer med partner, familj, vänner o.s.v. påverkats av IVF?

Det är klart att ens förhållande påverkas på ett eller annat sätt när man går igenom något sånt här. Båda vill mot samma mål men försöker nå dit på olika sätt. En vars kropp konstant är på högvarv av hormoner, som behöver gå igenom alla undersökningar, ultraljud, äggplock, insättningar. Och en står bredvid och försöker vara det bästa stödet under tiden man genomgår allt det där men som samtidigt också går igenom exakt samma sak psykiskt. Det är tufft.

Men samtidigt vet man innerst inne att man vill mot samma mål. Mot det där älskade lilla barnet, men att vägen dit är väldigt krokig så vi försökte hänga med i svängarna och hålla varandra hårt på vägen, att kämpa tillsammans, som ett team.

Våra familjer har stöttat hela vägen och på det bästa sättet de kan. Men jag är också helt införstådd med att det inte är lätt att veta som utomstående hur man ska reagera, vad man vågar säga eller hur man ska bete sig riktigt. Det är en väldigt svår och skör situation man befinner sig i så för oss var det bara skönt att veta att de var där och lyssnade när vi behövde.

Är det någon missuppfattning eller kommentar som har varit särskilt svår för dig att hantera?

Det finns många kommenterar som är otroligt tuffa att få när man är mitt i det. T.ex. ’varför adopterar ni inte bara’ eller ’slappna av så händer det’.

Finns det något du önskar att folk som inte genomgår IVF och infertilitet förstod mer om?

Jag önskar att människor som inte har någon aning om varför en person eller par går igenom IVF, eller som uppenbart inte har gått igenom det själv och vet hur det är, heller inte ska yttra sig. Jag önskar att fler iallafall kunde försöka förstå att infertilitet faktiskt expatrierar. Vissa tror alltid att det är så himla lätt att ta sig ur ’bara du gör såhär eller såhär’ men de som går igenom det har garanterat kollat upp ALLT som hade kunnat vara ett alternativ för dem. Likaväl som att viss behandling passar en person men inte en annan. Vi är olika individer, har olika problematik och behöver olika behandling.

Har det alltid varit självklart för dig att dela med dig av din resa på sociala medier och med dina nära och kära?

Det var absolut inte självklart att dela med mig om vår IVF på sociala medier. När vi precis skulle börja vår IVF så låg min pappa inför döden och det var så mycket att försöka hantera samtidigt att jag kände att jag behöver ha någonstans att skriva av mig. Så först startade jag en blogg men insåg snabbt att det inte alls var något för mig. Instagram kändes mer personligt och man kunde både uppdatera i flödet men också ’IRL’ på story så det fick bli som min öppna dagbok. Innan jag började dela med mig så försökte jag söka upp andra som gått igenom samma resa och hittade inte alls många. Ett par på youtube som delade med sig. Det var så skönt att få följa ett annat par i rörligt format som gick igenom samma som man själv skulle påbörja. Man blev mer förberedd på något sätt. Där någonstans tänkte jag att jag också ville filma vår första IVF-omgång till youtube, främst för att kunna se tillbaka på själv men också för att någon annan som går eller ska gå igenom samma kan titta hur det har varit och gått för någon annan. Min tanke eller mitt mål var aldrig att börja jobba med sociala medier utan för att någon annan skulle känna sig mindre ensam som gick igenom samma sak.

Kunde jag vara en av dem som ändå ville skriva av mig någonstans och dela vår resa, som också kunde hjälpa någon annan att känna sig mindre ensam, så kändes det som att jag hade lyckats med det jag tänkte från början.

Tiden gick och det började rätt snabbt rulla in följare på Instagram som ville följa vår resa, och andra som gick eller skulle gå igenom IVF, barnlöshet, missfall etc. Vi blev som en liten familj kändes det som. Vi delade erfarenheter, tankar och känslor med varandra. Mer personlig än så kan man väl knappt bli när man levererar hela sin IVF resa men jag började dela med mig mer av mitt liv i övrigt. Pluggade till undersköterska i den vevan och visade allmänt mitt liv. Det verkade uppskattas och har uppskattats sedan dess. Att bara visa lite verklighet. På den vägen är det och här är vi nu. Tacksammare än tacksammast!

Vilka tips vill du ge till någon som går igenom infertilitet eller precis har påbörjat sin IVF-resa?

•  Tillåta dig att känna exakt de känslor du känner.

•  Ha delmål under resan – att tänka på allt blir oftast för överväldigande och svårt att hantera.

•  Prata med de som du kan finna styrka ifrån och som är villiga att lyssna.

•  Gör saker du mår bra av under resan.

•  Inga frågor är för dumma när du träffar din vårdpersonal på IVF-kliniken.

Jag hör dig.

Jag ser dig.

Jag är med dig.

Du kan följa Hanna på @hannatheorin och hennes resa här: