Ofrivillig barnlöshet – en känslomässig berg och dalbana

Känslor är både härlig och förfärliga. Utan kontakt med våra känslor, såväl positiva som mer plågsamma, blir det svårt för oss att uppleva närhet i relationer, veta vad vi vill och fatta beslut. När vi inte är i känslomässig kontakt med oss själva känns livet färglöst och ibland till och med meningslöst. Känslor är smaken, texturen, rytmen i våra liv. Det gäller både positiva känslor och mer smärtsamma känslor.

Känslor kan också vara oerhört smärtsamma och hålla oss kvar i upplevelser och minnen på ett rent fysiskt sätt. Våra känslor kan vara överväldigande och svåra att hantera och förstå. Både för oss själva och andra. Då skapar känslor i stället avstånd mellan oss. Olika känslor finns samtidigt och drar oss åt olika håll. Vi vill kanske göra allt vi kan, och ge upp i samma stund. Gråta i en liten hög, och slå på samma gång. Det blir svårt att varva ner och sömnen kan bli lidande. Tröttheten gör det ännu svårare att ta hand om våra känslor.

Känslor är verkligen ett nödvändigt ont för oss människor på många sätt. Våra känslor ger os information om hur vi och andra har det och impulser till handling för att ta tag i problem. Olika känslor drar oss åt olika håll och det kan lätt uppstå konflikter mellan känslornas impulser. Om vi har fått med oss en hyfsad förståelse för våra känslor, och blivit ok bemötta genom livet, har vi lättare att vara med våra känslor och förstå hur vi ska använda oss av dem. Har vi någorlunda balans i livet kan vi använda oss av de färdigheterna. I andra situationer är det svårare.

Infertilitet är en oerhört känslomässigt utmanande situation för många. Inte för alla, men för många. I en amerikansk studie rapporterade hälften av kvinnorna och femton procent av männen att infertilitet var den livshändelse som rört upp mest smärtsamma känslor. Det finns många skäl till att ofrivillig barnlöshet är en känslomässig ber och dalbana, och sträcker sig över både närtid och framtid:

 •  Det praktiska runt egna försök eller behandlingar skapa stress genom att ta tid och kosta pengar.

 •  Gränsen för den kroppsliga integriteten sträcks, både under behandling och när samlivet skall ske efter klockan. Hormonella effekter adderar till svängningarna.

 •  Livet går i cykler och blir en ständig väntan. På undersökningar, på svaren, på behandlingar. På mensen, på ägglossningen, på resultaten. Sen börjar det om igen.

 •  En mer djupgående existentiell stress är vanlig. Vem är jag, vem blir jag, vi utan barn? Vi tvingas också inse att vi inte har kontroll över våra liv. Insikten om maktlösheten inför slumpen är omvälvande.

 •  Våra relationer påverkas, eller kanske egentligen inte våra relationer, utan förutsättningarna för att de skall kunna fungera som innan. Andras graviditeter och barn blir helt enkelt triggers för den smärta vi bär på. Skuldkänslor för oförmågor och känslomässiga reaktioner gör det svårt att vara i en del relationer som förr.

 •  Kanske har jag och en eventuell partner olika sätt att hantera smärtsamma känslor, vilket gör det svårt för oss att stötta varandra.

 •  `En sorg utan rätt att sörja` beskrivs ibland fertilitet som. En förlust är en förlust, men det kan vara svårt för omgivningen att förstå hur stor förlust t.ex ett besked om att inte kunna få biobarn eller ett missfall kan vara. Det är inte bara händelsen i sig det handlar om, utan livskartan med alla drömmar måste skrivas om.

När vi hamnar i ett känslomässigt ”over load” får det konsekvenser. Vi börjar kanske sova dåligt, ligga vakna och grubbla. Ångesten bubblar i bröstet både dagtid och nattetid. Kanske kan jag ändå fungera, eller rent av slippa tänka på min situation, genom att hålla mig sysselsatt dagtid. Jobba mycket och vara aktiv, med risk att jag inte får den återhämtning jag behöver och till slut blir utmattad. Eller så börjar allting kännas mer och mer hopplöst och jag sover mer och mer. Får kanske svårt att gå upp ur sängen och ta tag i dagen. Nedstämdheten tynger mig och lockar mig att dra mig undan. Ingenting av detta är konstigt eller farligt under kortare perioder, men när du märker att det sitter i kan det vara en god idé att söka hjälp. Det är inte konstigt att infertilitet kan föra med sig ångest, depression, utmattning osv. Listan ovan fångar en del av skälen till det.

Bli vän med dina känslor

Flera studier har visat att många personer som lever med infertilitet har svårigheter att vara med, och reglera sina känslor. Detta kan tillskrivas många orsaker och den viktigaste är att det är en situation som aktiverar mängder med starka känslor. Det är svårare att jonglera med 30 bollar än med 3.

Det första vi kan göra är faktiskt att fundera över om det just nu blir för många triggers för mig, och om jag behöver välja bort en del situationer. Det gör ont när livet strör salt i såren om och om igen. Det är ok att skippa en del av saltet. Självomsorg gör dig inte till en dålig människa. .

Vi kan inte välja bort våra känslormässiga reaktioner, oavsett vilka de är. Känslor kommer som ett resultat av situationen, och de känslomässiga sår som situationen kanske aktiverar i oss. Så det andra vi kan göra är att sluta döma oss själva och skälla på oss själva för vad vi känner. Vi kan inte välja vad vi känner.

Det tredje vi kan göra är att förstå att våra känslor fyller en funktion och lyssna efter deras budskap.

 •  Ilska handlar om gränser. Att någon eller något har klivit över våra eller andras gränser, eller riskerar att göra det. Ilskan vill markera dina gränser på olika sätt.

 •  Rädsla/oro handlar om konsekvens. Du oroar dig för att det är din hjärnas uppgift att försöka förutse faror, hinder problem och första lösa dessa. oron vill att du skall agera, eller undvika.

 •  Ledsenhet/sorg hjälper oss att se vad som är viktigt för oss och uppmärksamma oss på förluster. Sorg gör ont och kan komma som förtvivlan, men hjälper oss att bearbeta förluster i närvaro av omsorg. När sorgen får sällskap av rädsla i stora mängder blir det mer hopplöst och uppgivet.

 •  Skam hjälper oss att bli uppmärksamma på att vi avviker och riskerar att inte passa in. Skammen vill få oss att göra allt vi kan för att bli accepterade och passa in på olika sätt.

Så när du känner att känslorna sliter i dig försök att bena ut vilka känslor som är närvarande och varför det är helt begripligt att dessa dyker upp just nu. Lyssna på vad känslorna försöker göra dig uppmärksam på och tacka för varningen. Känslorna finns där för att hjälpa oss och kommer att dyka upp även i situationer som ligger utanför vår kontroll. Som infertilitet. Fundera sedan över vad du kan ta till dig av känslornas budskap. Behöver du markera en gräns på ett avvägt sätt? Behöver du vila? Behöver du få svar på frågor? Behöver du distrahera din oro en stund? Behöver du gråta en stund? Behöver du påminna dig själv om ditt värde? Söka dig till vänner eller till forum där den blicken finns?

Det vi inte är så hjälpta av att göra, åtminstone inte på lång sikt, är att försöka stoppa eller döva våra känslor. Det leder för det första till ett större stresspåslag, och för det andra tappar vi en massa viktig information om hur vi har det och vad vi behöver. Känslorna försvinner inte utan det tar kraft att hålla dem tillbaka.

Med en vänligare och nyfiknare inställning till våra känslor kan vi använda oss av våra känslor i stället för att passvit hänga med i berg och dalbanan. Det är emotionell intelligens: att kunna känna att jag känner, separera ut olika känslor från varandra, kunna bekräfta känslorna och använda mig av deras budskap på ett balanserat sätt. Då blir det också lättare att ha flera känslor samtidigt, vilket vi ofta har. Det går fint att vara glad, arg, ledsen och orolig på samma gång, utan att vi blir överväldigade. Vi förstår våra känslor, vi förstår oss själv.

Det nedriga är att om jag inte fått hjälp att förstå mina känslor under min uppväxt blir det svårare att hantera mina känslor som vuxen. Då kan det vara klokt att be om hjälp med det. Erfarenheter jag har med mig sen tidigare kan aktiveras och väcka känslor som blir svåra att begripa och hantera. Ett utanförskap tidigare kan göra en känsla av utanförskap i infertiliteten svårare att bära. Mina känslomässiga reaktioner kanske inte uppfattas rimliga i situationen, av mig själv eller av andra. Om du upplever att du inte förstår dina reaktioner kan det också vara klokt att be om hjälp. Begripligheten i sig att nämligen ner intensiteten i känslorna. Har ni som partners olika sätt att hantera era känslor, och dessa olikheter krockar? Då finns det också möjlighet att be om hjälp att förstå dessa krockar och hitta ett sätt som fungerar. Det finns hjälp att få när det behövs. Infertilitet är slitigt nog som det är, att vara vän med sina känslor gör vägen lättare att vandra.